Utan framgång i svampskogen

Ja men visst har den  kommit på riktigt nu, hösten alltså!
Det går inte att tvivla längre eller hoppas på en sista sensommarsväng. Nu är hösten definitivt här och med den dofterna av fuktig mossa och blöta löv. Jo, jag gillar det. Jag tycker om årstider - när jag väl har förlikat mig med dem, och det får man nog lov att tillstå att jag har gjort nu. Höst är det!

Och vad gör man på hösten om inte plockar svamp? Jag brukar ju ha en mindre koloni trattkanteraller runt om här i skogen så idag drog jag på mig stövlarna, dammade av korgen och tågade ut i skogen.

Och så här glad (eh..) var jag när jag hittade - NOLL trattkantareller. Två ynkliga små vanliga gula kantareller som låg och skramlade i den tomma korgen var allt jag lyckades hitta. Ingen god jaktlycka kan man tycka, eller är det så att trattisarna inte har kommit än? 

Men ändå.

Hösten, dofterna, ljuden och känslan av att få traska runt där i skogen i ett par stövlar är ändå balsam för själen. Något litet blåbär som slinker ner och så det bästa av allt, sällskapet som gör mig lycklig:

Den här lilla nyckelpigskillen.

Ja men hur söt?

Han och hans syskon sköt på spöken i skogen och pangade med pinnar, kul hade de - ett tag.

Och den här - min älskade lilla flicka som ungefär fem månader om året är konstant blå om munnen och fingrarna. För bor man i ett hus mitt bland blåbärsris är det liksom inga konstigheter med det. Det är bara så det fungerar.

Så inga trattisar men en dag med fuktig mossa, dofter av multna löv och en sol som svagt silade in mellan grenarna i den höstprunkande skogen.