Igår gav vi oss iväg på vad vi trodde skulle bli ett litet nätt äventyr men som slutade i en hel dags färd i bil på de minsta och mest slingriga vägar man tänkas kan, åksjuka barn och en smärre chock när temperaturen kilometer efter kilometer sjönk och landade som lägst på 10 grader.
Hm... ja men vi var ändå överens om att det ändå var värt mödan för den storslagna natur och de landskap vi fick se var något som var så totalt olikt det vi är vana vid.
Men vi tar det från början tycker jag, häng med om ni vill på en bildkavalkad..
Vi begav oss alltså upp i landet mot Vulkanen och de bergspass som i folkmun kallas "les cirques", de är tre till antalet och består av en himla massa berg som liksom bildar cirklar av berg med dalar i mitten och som sagt en helt otrolig natur. Vad som på kartan var ett par mil och som vi lätt trodde vi skulle köra tog som sagt en smärre evighet och vägen var allt annat än rak.
Vi lämnade det dundrande blå havet och alla fält med sockerrör och åkte upp bland byar och såg naturen och landskapet ändras allt eftersom vi körde. När vi kom upp var det som att köra på en platå till dess att molnen (som var nedanför oss nu) skingrades och havet igen, fast nu på andra sidan ön uppenbarade sig och fram till dess ett landskap som hämtat ur Sagan av ringen med bergstopp på bergstopp, raviner och dalar djupa som avgrunder.
Färden gick ner och sen vidare upp igen mot den regnskog hade fått berättat för oss var så fantastisk, Foret de Belouve.
Och fantastisk var den. Fast ack så kallt. Vi som var sommarklädda i shorts och sandaler, klädda efter ö livet på den västra sidan av ön hade inga som helst aningar om att temperaturen skulle variera så mycket på en ö som ändå inte är större än Gotland. Men det gjorde den, och det var ren och skär tur att jag ändå hade lagt in varsin extratröja i bilen, bara utifall att..
Längst upp i skogen öppnade sig landskapet och vi stod på toppen av ett berg och blickade ut över den största av "les cirques" - Cirque de Salazie som med sin cirkel av bergstoppar inneslöt de grönaste dalar, vattenfall och med molnen som en krans upptill. Jag har aldrig sett något liknande men fick en känsla av Kina och att liknande vyer går att se just där. Kanske har jag helt fel, det spelar ingen roll det var häftigt att se och tyvärr gjorde molnen som flockade sig kring topparna att det inte gick att återskapa upplevelsen med hjälp av en kamera.. verkligheten överträffar ändå allt.
Så när vi varit där uppe, vandrat en stund i djungeln och rastat av tre par små rastlösa barnben var det dags att ta samma krokiga och brokiga väg tillbaka. Ner genom dalar och upp genom bergspass ända till dess att landskapet åter igen började skifta, fälten av sockerrör började dyka upp och temperaturen börja stiga till den normalt varma temperaturen på öns västra sida.
En lång och krävande dag men inte något jag skulle vilja vara utan och något jag är glad att vi gjorde och att vi nu har gjort.
