Ett brusande hav

Idag var vi - igen, för vi var även där igår, vid en "svart" strand och badade i värmen. En helt underbar kilometerlång sandstrand med den mjukaste och mest finkorniga strand ni kan tänka er - fast inte vit, utan svart. Inte en enda sten, korall eller snäcka, bara den mjuka stranden som fötterna sakta sjönk djupt ner i när man promenerade på sanddynerna.

Vågorna var relativt stora. Mindre idag än igår, men ändå så stora att barnen hade väldigt, väldigt roligt och jag lite nervöst satt och bevakade varje rörelse ute i vattnet. Det är så förrädiskt - det här havet och jag vågar inte för en sekund lita på att det är aktsamt mot mina små.

Trots att stranden är bevakad av "lifeguards" är det bara en ytte pytte remsa av den superlånga stranden man får bada vid. Strömmarna är farliga och utanför den konstgjorda "muren" en bit ut i vattnet, där vågorna bröt, simmar de farliga och otäcka hajarna. Jag har nog aldrig haft så mycket respekt för ett hav som för Indiska Oceanen och den del som omger  La Réunion. 

För bara ett par dagar sedan blev en surfare tagen av en haj inte långt här ifrån och dagen efter blev en man som stod ute på en klippa och fiskade bortspolad av en våg och återfanns aldrig. Otäckt så det förslår, så nej, jag är inte kaxig när det kommer till det här brusande havet.

Den vackra svarta stranden, men här bakom får man inte bada och om ni tittar riktigt noga ser ni skyltar uppsatta som varnar för haj. Jag höll mig till det "trygga" området  och surfade i vågorna tillsammans med barnen.

Men farligt är otroligt vackert här mitt ute i det blå.