Sugarcane fields

Dessa sockerrör alltså.

Jag undrade först vad det var för vassliknande fält som upptog mer eller mindre all odlingsbar yta här där vi bor. Tänkte nog, är det verkligen en form av jättevass, och varför gör man inget av den här ytan? Ett tag var jag till och med inne på att det var bambu, för stammarna är så hårda och tjocka och väldigt lik bambun. Tänk vår svenska vass, fast femtio gånger tjockare.

Men jo, det är sockerrör. Fält efter fält sträcker sig dessa sockerrör och vajar i vinden precis som vassplymerna där hemma. 

Några män har i några dagar nu börjat att skörda. För hand! 

Mitt bland fälten står de och vinkar så glatt, med någon form av kort lielik skärare i handen när vi kör förbi. Jag blir nästan matt när jag tänker på vilket slit och vilket dagsarbete de gör... hur stora ytorna som ska skördas är... och hur lite de hinner på en dag.

Men de är lika glada, dag efter dag och ler med hela ansiktet så att de vita tänderna lyser bland de gröna sockerrören. Jag har i sann anda skaffat mig en hatt värdig en patron och patrullerar på dammiga vägar genom vajande plymer och med havets ständiga brusande i öronen.

Som sagt, landskapet varierar så enormt på denna lilla ö. Det är som om en hel värld får plats på inte mer än Gotlands yta.

Imorgon far vi vidare mot Mauritius för att leva hotelliv i fem dagar och jag undrar hur den ön kommer att te sig mot det som vi upplever här på La Réunion.

Fem dagar av ännu mera bad och härliga upplevelser, men sen är vi tillbaka här bland sockerrör och män med vita leenden och jag kan fortsätta att patrullera och förundras över hur annorlunda det ändå är här på andra sidan jorden.