torsdag 1 december 2011

Krokodiltårarna


Min lilla flicka. Hon är vild, hon är tuff, hon är kavat. Hon är inte den av mina barn som jag skulle kalla blödig eller lättrörd. Inte alls. Verkligen inte alls.
Men idag förvånade hon mig. Jag såg en sida som jag aldrig sett förut. Det var på något sätt så fint och samtidigt så sorgligt.
Hon satt som klistrad framför Saltkråkan idag. Det var nog första gången hon såg den. Jag höll på med något annat men plötsligt ser jag att stora krokodiltårar rullar ner för hennes kinder. Ångesten lyser i ansiktet och en hulkande gråt tar vid. Frågande går jag fram till henne och mellan snyftningarna förstår jag att hon är upprörd och ledsen för att Skrållan är själv i skogen. (Avsnittet där Stina och Tjorven ska vara barnvakter men sätter ut Skrålan i skogen för att inte Vesterman ska ta henne till trollen...) Min flicka är i upplösningstillstånd för att lilla Skrållan är själv, utan sin mamma och pappa och för att ingen kan hitta henne.

Krokodiltårarna trillade nerför kinderna och det blev nästan stora pölar runt omkring. Jag höll henne i mina armar och lovade att allt skulle bli bra. Att Skrållan skulle komma tillrätta. Hem till sin mamma och pappa igen. Och som i alla lyckliga sagor så slutade det ju bra.
Det var första gången, första gången som jag såg henne bli ledsen för någon annans skull. Första gången hon satte sig in i någon annans liv och visade empati. Det var fint, och mitt mammahjärta gråter en skvätt det också, och samtidigt bankar det av stolthet över min fina underbara lilla flicka.

2 kommentarer:

lilla.u sa...

känslor hos barn - så stort.

jag önskar dig och maken en riktigt härlig kväll på stan.
nu kan du glittra på :)

kram & härlig helg. u

Elina sa...

Oj oj, ja ibland är man så oförberedd på deras reaktioner. Gulligt :)