måndag 21 juli 2014

Vid vattenfallen


Idag tog vi oss iväg på ytterligare en liten utflykt. 
Inte lika långt denna gång men väl lika krokiga vägar och resultat i två åksjuka killar. Stackarna, de är precis som jag själv, otroligt åksjuka och jag lider med dem för jag vet ju precis hur jobbigt det är att vara så åksjuk. Man kan nog lugnt konstatera att de flesta vägarna på denna ö inte är till fördel om man som vi är åksjuk.


Men i varje fall, vi tog oss upp i bergen, parkerade bilen och gick sista biten, på en slingrande stig bredvid floden till fots. Och tillslut var vi där. På platsen där skogen öppnade sig och floden forsade ner i otaliga små vattenfall. Ner i en blå lagun med det klaraste vatten ni kan tänka er.


En sån häftig naturupplevelse


Vi hoppade såklart ur kläderna och drog på oss badkläder. För är man vid en "bassäng" och har vattenfall fallande ner i det kristallklara vattnet, då måste man ju också simma i källan. 



Inte alla såklart...



Men tre av oss kom i och hade en fantastisk upplevelse i det klara blå vattnet, med höga berg och en fantastisk grönska omkring oss.


Så häftigt och en plats där jag egentligen hade kunnat stanna i timmar om solen hade varit lite vänligare. Men det är som alltid med den här ön och bergen. Molnen älskar att lägga sig som en mjuk tuss kring topparna och framåt dagen har de flesta bergen fått en vit ullig krans kring sig.


Men vi fick i varje fall ett dopp i en källa med vattenfallen porlande i bakgrunden och ännu en upplevelse att lägga i minnesbanken bland den här resans alla olika upplevelser. 


söndag 20 juli 2014

After Beach


Efter en sandig dag nere på beachen är det rätt skönt att landa hemma på terrassen och njuta av den där sista timmen sol. Självklart då gärna med något läskande i handen och jag har blivit serverad After Beach drinkar av maken värdiga en bättre bodega.


Det gäller också att försöka hitta de tillfällen när poolen inte är full av stojiga barn, känslan blir liksom inte den samma med poolvatten skvättandes ner i glaset. Inte så hälsosamt heller för den delen.

Hur som helst - de där sista soltimmarna är ju alltid magiska, var man än befinner sig och självklart så även här på andra sidan jorden. Lite tråkigt är det att just de timmarna går så fort och är så få. Jag har ju berättat förut att strax efter sex är det verkligen mörkt och min allra bästa After Beach tid sträcker sig lite längre än så. Men man kan inte få allt... och med den här resan har jag ändå fått uppleva så mycket att mörkret som kryper in tidigt på kvällen är något jag helt enkelt får ta. 
Nu har jag ju dessutom vant mig!


fredag 18 juli 2014

På spaning efter val


Här sitter jag och spanar efter valar ute på det Stora Blå.


Idag är vi alltså tillbaka i huset på La Réunion och har tagit det otroligt lugnt. Morgonen bjöd på ett oväder men när man är här lär man sig väldigt snabbt att vädret kan ändras på några sekunder och vips så var det åter igen en strålande dag och de mörka molnen hade raskt dragit förbi.

Vi har inte gjort så mycket mer än att hänga här. Barnen har lekt och lekt och jag har kunnat sitta i solen och njuta av en bok och lyssnat på dokumentärer på radio. Helt perfekt!

Jag satt också en stund i en av gungorna under stora trädet och försökte med kikare få syn på valar. Tydligen är det så att nu när det är vinter i Australien tar de sig hit och får sina ungar. Jag såg inga idag, men jag ska fortsätta hålla utkik. Vi funderar också på att ta en båt ut och få se dem på nära håll. Det känns som om man borde passa på nu när möjligheten ges och jag kan inte tänka på så många fler tillfällen då jag skulle få en sådan chans. Vi får se om det funkar med familjen och de minsta. 

Men visst låter det spännande - valar liksom, inte något jag i varje fall dagligen träffar på!


torsdag 17 juli 2014

I solnedgången




Solnedgången i Indiska Oceanen - ord är nog överflödiga!


onsdag 16 juli 2014

Framtida minnen


Min favorit tingest just nu - hatten som skyddar huvudet från den starka solen. Detta var dock före dess att hatten blåste av huvudet tidigare idag när jag stod längst ut på den stora bryggan och jag var tvungen att dyka i efter den eftersom den började sjunka. Jag kan säga att status på hatten inte är lika nu som då... en mer tillskrynklad och tilltufsad upplaga blev det. Oklart om den kommer att duga som hatt eller om jag måste införskaffa mig en ny. 


Ja vad ska man säga. Dagen har flutit på och hatt incidenten är nog det mesta "action" jag har att avrapportera här ifrån vår söderhavsö. Livet går sin gilla gång och tiden står ganska stilla vilket ju är otroligt skönt.


Vi blir väldigt väl omhändertagna och lagrar minnen för mindre lustfyllda vinterdagar. Den banken är bra att fylla på och jag försöker verkligen att insupa den här kritvita stranden och de många, många vajande palmerna för att lägga där bak och kunna plocka fram när vinterstormarna ryter runt det röda huset i skogen. 

Vissa dagar är bättre än andra, visst är det så och vissa dagar behöver man minnas när snön ligger meterdjup och man undrar vad man egentligen gör på den breddgraden man befinner sig flest dagar om året.


tisdag 15 juli 2014

Bland vajande palmer


En strandklädd jag på väg mot lunch efter dagens snorklingstur.


Hallå där hemma!
Vi fortsätter våra lata dagar här på ön. Hotelliv är ju onekligen väldigt skönt ibland och det är väldigt härligt att inte behöva tänka på något mer än när och vad man ska äta, om man ska bada eller inte, eller om man kanske ska skämma bort sig själv med en SPA behandling. Sådana trivialiteter består alltså livet av just nu och ja, jag behöver det så galet mycket att jag nog inte ens visste om det själv innan jag kom hit.

Förra sommaren var väldigt jobbig för mig, det är ingenting jag har skrivit om här på bloggen men vissa omständigheter gjorde att jag mådde otroligt dåligt och den här resan och den här sommaren får lite kompensera och väga upp det som hände då och hur jag mådde då. Den här sommaren har hela tiden varit till för att ta igen förlorad tid och för återhämtning. 

Så jag gör just det. Jag återhämtar mig, njuter av livet och att vara här och nu och leva livet, det liv som är mitt och som jag är så tacksam över att få ha i behåll.


Han som inte förekommer så ofta här på bloggen, men som hela tiden finns där "mellan raderna". Min klippa och livskamrat.

Kvällen och mörkret har nu sänkt sig över Mauritius och jag sitter här i sängen och bloggar medan resten av familjen sover som små stockar. Magen står i fyra hörn efter en utsökt middag och jag viftar snabbt bort tankar på kosthållning just nu. Det där får jag nog ta tag i när jag väl är hemma igen, den här resan var ju till för att njuta... visst!

Idag bokade jag in mig på SPA efter stranden. Jag tror nog att jag njöt av den mest fantastiska och bästa massagen jag någonsin fått, inte för att jag gör det så ofta, men några har jag ändå tagit i mitt liv och den här slår dem alla med hästlängder. Till råga på allt så var oljan massören använde helt underbar och dofterna som fortfarande förnims från min kropp är så ljuvliga att jag nog måste gå dit imorgon igen och fråga om oljan och om den går att köpa. Jag tror jag blivit besatt... av en doft.

Nu lockar min "nya" bok så jag säger Godnatt till er alla och skickar en doftande kram från vajande palmer och gyllene solnedgångar.



Ny dag nya äventyr


God morgon!
Ett snabbt inlägg och en hälsning från Paradiset.

Som ni har förstått så har vi det helt underbart och den enda smolken i bägaren skulle väl kunna vara lillebrors humör. My god, här kan vi snacka treårs trots!


Just nu ska det divideras, diskuteras och bråkas om precis allting, och ja då menar jag PRECIS allting. Herre jisses, det är inte alltid lätt att vara mamma, även om omständigheterna just nu med vajande palmer och turkost vatten är förmildrande, men maken till envis unge har jag nog aldrig stött på! När, när ska detta gå över???

Idag tar jag Storebror och åker utanför korallrevet och snorklar och sen flyter nog dagen mest på med salta bad och soldränkta stränder. Jo sämre kan man faktiskt ha det, det är i varje fall ett som är säkert, treårstrots eller ej.



måndag 14 juli 2014

Ile Maurice - Mauritius


Oh my God, vilket ställe vi är på!
Jag kan faktiskt varken med ord eller bilder beskriva detta paradis vi har hamnat mitt i, men visst är det nog ett paradis på jorden. 


Vi tog flyget över igår. Från La Réunion till Mauritius, en liten tripp på strax under timmen och lever nu hotelliv i några dagar. Mauritius är något som endast funnits i mina drömmar tidigare (Réunion visste jag inte ens fanns innan Oktober förra året) och vi bestämde oss rätt tidigt för att om vi ändå ska åka dit så ska vi göra det ordentligt. Det vill säga köra lyxspåret så långt det bara går.

Femstjärnigt hotell har vi bokat in oss på. Beläget precis vid stranden och nej det finns faktiskt ingenting att anmärka på, inte alls, jo det skulle vara priserna kanske men "thats the name of the game" om man åker hit antar jag.


Den stranden är kritvit, havet turkost och allt är precis så som en paradisstrand ska vara. Vi bor på ett hotell som heter Trou aux Biches Resort & Spa, beläget precis i strandlinjen och vi har en minisvit på strax över 90 kvadrat med ett stort eget rum till barnen, stora ytor, flera badrum och en utedusch, såklart utan insyn. 

På stranden finns supermycket aktiviteter att göra vilket är jättebra när man har barn och allt ingår i hotellbokningen. Man kan åka vattenskidor, segla minikatamaran, paddla kajaker, åka ut och snorkla och väldigt mycket mer så vi testar och roar oss med vattensporter så mycket vi bara orkar.


I morse när vi kom ner till stranden fick vi höra att det fanns delfiner precis utanför revet, vilket tydligen inte händer varje dag, och det lät ju ruskigt spännande och något man bara måste se. Vi fick tag på en båt ut och visst, där ute fanns de och det var så galet mäktigt att se att jag nästan blev tårögd första gången de på rad var uppe vid ytan och buktade sina blanka ryggar.
Vi fick snabbt på oss cyklop och snorkel och hoppade i mitt bland dem och den upplevelsen jag hade när jag snorklade bland ett tjugotal delfiner, stora som små hamnar nog bland toppen av upplevelser. Oj vilken känsla.


Där bakom palmerna ligger vårt lyxiga hotell.


Ja, vad ska man säga. Viket ställe och vilket äventyr som bara fortsätter och fortsätter. Jag är så glad att vi bestämde oss för att göra detta och att vi skulle göra det fullt ut, för de minnena vi skapar nu på Mauritus och på Réunion kommer nog att finnas kvar hos oss alla för alltid.


lördag 12 juli 2014

Sugarcane fields



Dessa sockerrör alltså.
Jag undrade först vad det var för vassliknande fält som upptog mer eller mindre all odlingsbar yta här där vi bor. Tänkte nog, är det verkligen en form av jättevass, och varför gör man inget av den här ytan? Ett tag var jag till och med inne på att det var bambu, för stammarna är så hårda och tjocka och väldigt lik bambun. Tänk vår svenska vass, fast femtio gånger tjockare.
Men jo, det är sockerrör. Fält efter fält sträcker sig dessa sockerrör och vajar i vinden precis som vassplymerna där hemma. 


Några män har i några dagar nu börjat att skörda. För hand! 
Mitt bland fälten står de och vinkar så glatt, med någon form av kort lielik skärare i handen när vi kör förbi. Jag blir nästan matt när jag tänker på vilket slit och vilket dagsarbete de gör... hur stora ytorna som ska skördas är... och hur lite de hinner på en dag.
Men de är lika glada, dag efter dag och ler med hela ansiktet så att de vita tänderna lyser bland de gröna sockerrören. Jag har i sann anda skaffat mig en hatt värdig en patron och patrullerar på dammiga vägar genom vajande plymer och med havets ständiga brusande i öronen.

Som sagt, landskapet varierar så enormt på denna lilla ö. Det är som om en hel värld får plats på inte mer än Gotlands yta.
Imorgon far vi vidare mot Mauritius för att leva hotelliv i fem dagar och jag undrar hur den ön kommer att te sig mot det som vi upplever här på La Réunion.

Fem dagar av ännu mera bad och härliga upplevelser, men sen är vi tillbaka här bland sockerrör och män med vita leenden och jag kan fortsätta att patrullera och förundras över hur annorlunda det ändå är här på andra sidan jorden.


God morgon Stora Blå


God morgon!
Detta är vad vi ser varje morgon när vi vaknar och när vi äter vår frukost. Sämre vy än Indiska Oceanens blåa färg kan man ju ha, eller hur?


 Det är alltså här vi bor. I ett hus på den lilla franska kolonin "La Réunion" mitt ute i Indiska Oceanen, mellan Mauritius och Madagaskar. Vi bor på den syd västra delen av ön, strax utanför en liten stad som heter Saint Pierre och vår utsikt över "Stora Blå" är etthundra åttio grader från just den här terrassen. Havet med sin färg och med sitt konstanta mullrande är ständigt närvarande och ack så mäktigt.

Vi har alltså ännu än gång (första gången var för två år sedan) gjort en "home exchange" som rätt och slätt betyder att vi bytt hus med familjen som bor här till vardags. De bor nu i ett litet rött hus i skogen vid en sjö i Nacka och hänförs av rådjur och Svenska Skärgården medan vi upplever makalösa äventyr här på andra sidan jorden.



 Pyjamasklädd lilla E som nu är bra igen efter öroninflammationen. Tusen tack för alla tips, ni är allt för rara. Vitlök hade jag ingen men sova med huvudet högt och alvedon hjälpte någolunda även om det blev en ond natt med mycket skrik och gråt. Jag tror att trumhinnan sprack den natten för dagen efter var bättre, fast då ersatt med feber och trötthet och vätska rinnande ut ur örat. Och nu ett par dagar senare är hon sitt gamla vilda jag igen. Ordningen återställt alltså.

God Morgon från oss här på andra sidan!


fredag 11 juli 2014

Hej från Djungeln


Igår gav vi oss iväg på vad vi trodde skulle bli ett litet nätt äventyr men som slutade i en hel dags färd i bil på de minsta och mest slingriga vägar man tänkas kan, åksjuka barn och en smärre chock när temperaturen kilometer efter kilometer sjönk och landade som lägst på 10 grader.
Hm... ja men vi var ändå överens om att det ändå var värt mödan för den storslagna natur och de landskap vi fick se var något som var så totalt olikt det vi är vana vid. 

Men vi tar det från början tycker jag, häng med om ni vill på en bildkavalkad..


Vi begav oss alltså upp i landet mot Vulkanen och de bergspass som i folkmun kallas "les cirques", de är tre till antalet och består av en himla massa berg som liksom bildar cirklar av berg med dalar i mitten och som sagt en helt otrolig natur. Vad som på kartan var ett par mil och som vi lätt trodde vi skulle köra tog som sagt en smärre evighet och vägen var allt annat än rak. 


Vi lämnade det dundrande blå havet och alla fält med sockerrör och åkte upp bland byar och såg naturen och landskapet ändras allt eftersom vi körde. När vi kom upp var det som att köra på en platå till dess att molnen (som var nedanför oss nu) skingrades och havet igen, fast nu på andra sidan ön uppenbarade sig och fram till dess ett landskap som hämtat ur Sagan av ringen med bergstopp på bergstopp, raviner och dalar djupa som avgrunder.


Färden gick ner och sen vidare upp igen mot den regnskog hade fått berättat för oss var så fantastisk, Foret de Belouve. 


Och fantastisk var den. Fast ack så kallt. Vi som var sommarklädda i shorts och sandaler, klädda efter ö livet på den västra sidan av ön hade inga som helst aningar om att temperaturen skulle variera så mycket på en ö som ändå inte är större än Gotland. Men det gjorde den, och det var ren och skär tur att jag ändå hade lagt in varsin extratröja i bilen, bara utifall att..

Längst upp i skogen öppnade sig landskapet och vi stod på toppen av ett berg och blickade ut över den största av "les cirques" - Cirque de Salazie som med sin cirkel av bergstoppar inneslöt de grönaste dalar, vattenfall och med molnen som en krans upptill. Jag har aldrig sett något liknande men fick en känsla av Kina och att liknande vyer går att se just där. Kanske har jag helt fel, det spelar ingen roll det var häftigt att se och tyvärr gjorde molnen som flockade sig kring topparna att det inte gick att återskapa upplevelsen med hjälp av en kamera.. verkligheten överträffar ändå allt.


Så när vi varit där uppe, vandrat en stund i djungeln och rastat av tre par små rastlösa barnben var det dags att ta samma krokiga och brokiga väg tillbaka. Ner genom dalar och upp genom bergspass ända till dess att landskapet åter igen började skifta, fälten av sockerrör började dyka upp och temperaturen börja stiga till den normalt varma temperaturen på öns västra sida.


En lång och krävande dag men inte något jag skulle vilja vara utan och något jag är glad att vi gjorde och att vi nu har gjort.