Ett ökenlandskap

Idag har vi varit mitt ute i den arabiska öken som egentligen ursprungligen är det enda det här landet består av. Sand och åter sand och mitt där ute en gigantisk stad, med skyskrapor så höga att New York framstår som en leksaksstad. Idag for vi dock lång långt bort från staden och bara någon minut efter det att vi passerat stadskärnan började ökenlandskapet ta vid. Ju längre vi körde ju mer ensligt och öde blev det och efter en timmes färd hamnade vek vi av från vägen och begav oss ut på ett riktigt äventyr - mitt ut i sanden.

 När asfalten tog slut stannade vår guide Sunil bilen och släppte ut luft i däcken så att vi lätt skulle kunna cruisa bland de höga sanddynerna.

Och jisses vad det gick. En färd som till en början bara framkallade skratt och ett sånt där pirr man får i magen när man åker en riktigt brant berg och dalbana. Men ju längre tiden gick byttes mitt skratt och pirr i magen ut mot mindre trevliga känslor och tillslut fick Sunil stanna bilen så att jag kunde gå ut och andas....

 Öken var storslagen. Dynernas horisont ramade in landskapet och vi fick bevittna en fantastiskt solnedgång där solen likt ett brinnande klot sakta sänkte sig ner mellan topparna. Sanden som från början var ljummen blev allt eftersom dagen led mer och mer kylig och himlen, ändrade färg allt medan kvällen kom närmre och närmre.

Länge körde vi upp och ner i bland ökens dalar och då och då skymtades en flock gazeller eller andra fyrbenta ökenvarelser. Tillslut kom vi fram till ett beduinläger och med ett vigt skutt senare fann jag mig själv sittandes på ryggen på en gigantisk kamel som med ett mindre vigt skutt ändrade position och ställde sig redo för vår allra första kameltur.

 I beduintältet var stora orientalska mattor utrullade, och bord och kuddar placerade. Ett arabisk kaffe serverades och doften knockade mig och fyllde hela mitt inre med kardemumma och orientaliska kryddor. Vi fick sätta oss ner bland kuddar och mattor och blev serverade en fyra rätters arabisk middag allt medan en magdansös underhöll oss och himlens alla stjärnor lyste på oss med det starkaste sken jag någonsin bevittnat.

Efter maten blev mina fötter målade med hennafärg och en vattenpipa ställdes framför oss och spred sin söta doft ut bland ökens alla milsvida vidder. Mörkret var svart, men ändå mjukt och vi satt där, mitt ute i öken med ingenting annat än stjärnorna ovanför oss. Rymden var så stor och så påtaglig och jag så liten och en sån liten del av vår värld, men ändå mitt i nuet och mitt i den värld vi lever i.

Vi åkte hem därifrån ännu något lyckligare än innan, och med vetskapen om att vår värld är så mycket större och mer storslagen än det vi någonsin kan bevittna.