De förstör mitt hem. Ja, inte de som sitter ovanpå sängen då, utan de som brukar ligga i. Eller den som brukar ligga i och hans syskon. Herregud, det känns som om hela huset håller på att rasa sönder och samman. Det är något som förstörs var eviga dag och vart man än vänder sig så rasar något.
Är jag less på det?
Jag är sjukt less på det. Man fixar och gör fint ihop om att ens små barn ska trivas och se tillbaka på sin uppväxt och tänka, vad fint och mysigt vi hade det hemma. Man skulle liksom vilja att de uppskattar det man gör.
Uppskattar de det då?
Nix, inte ett dugg. Igår när jag upptäckte ovan, dvs, att stora E hade pillat sönder sin fina tapet, som inte direkt var gratis, blev jag lite sur på honom. Jag förklarade att jag blir ledsen, för jag försöker göra fint. Att han ska ha ett fint rum att trivas i. Då svarade den rackaren, - Men jag har inte bett att få en tapet. Förvisso sant, men ändå...
Jaha, så det kanske räcker med en madrass på golvet och ett täcke då. Och två stora säckar. En för att förvara leksaker i och en för kläder. Eller?
6 kommentarer:
Det måste han ha ärvt efter dig! Du ville ju aldrig städa eller hålla snyggt. Inte heller hänga upp kläder. Du ville att alla kläder skulle förvaras i en stor låda som man bara kunde gräva runt i .. ....
Hihi, oj vad otacksamt. När de blir stora kommer de förmodligen att tacka dig. Nu har de nog inte vett på att uppskatta det fina som du gör. Men jag kan verkligen förstå din frustration - dock utan att ha egna barn.
Jag önskar dig en fortsatt fin dag!
Kram Sofia
Vad kul, nu har jag hittat hit:-) Fin blogg! Så fint du fått till dina bilder! Ska sätta mig och läsa hela bloggen nu...
Christin
Ja det är ju tyvärr så.. Man får inreda lite efter hur barnen rör sig. Vi har mycket vitmålad panel längs med väggarna i barnens höjd (många bobbycar-körningar här hemma) som snabbt kan målas över. I barnrummet har jag planer på en (ganska dyr)tapet men vill inte sätta den vid sängen utan den åker nog upp på snetaket, just för att de inte ska kunna gå att ha sönder den. Det är trist när man lägger ner så mycket jobb, men tiden är så kort när de är små och de förstår inte riktigt. Jag brukar ta ett djupt andetag, räkna till tio och tänka att det kunde varit värre ;) Hoppas du får en fin kväll!
Förstår hur du känner. Känns som mycket av det man gör aldrig uppskattas. Näsrynkningar åt maten och julklappar som aldrig leks med. Man får vara glad åt det lilla. Min dotter sa någon gång att "Det här var de godaste bröd jag ätit" när jag har bakat bröd och yngsta sonen, som bara är tre kan säga "Vilken snäll mamma du är som bakar kaka till mig". Då känns det som det är värt det.
Underbar blogg du har.
/Elina
Jag var också en tapetpillare när jag var liten, min mamma blev tokig! Jag tror att dina barn kommer titta tillbaka och tänka precis så som du vill. Men det mesta sitter nog i din ansträngning, och inte nödvändigtvis i resultatet. Känslan av att veta att mamma brydde sig om.
Skicka en kommentar