Lite Kalabalik

Idag tänkte jag göra slag i saken. Komma igång med träningen efter flera, flera veckors ren och skär lathet. Måste liksom bryta den här onda cirkeln och ta mig tillbaka dit där jag har varit och där jag trivdes. Det som är bra med mitt gym är att de har barnpassning där. Så jag kan ta med mig mina barn och de har kul och leker i ett litet lekland en liten stund.

Så tänkte jag.

Vi hinner inte mer än komma innanför gymets dörrar innan den äldsta sonen börjar kräkas. Så var det med den träningen. Bara att vända om , packa in alla i bilen igen och ge oss av hemåt. Och nånstans jublar min lata själ och gläds över att slippa svettas och över att slippa träningsvärk imorgon. Jag är lite glad samtidigt som jag tycker så synd om den lille sjuklingen. Japp så hemsk är jag.

Så dålig karaktär har jag.

Och nu sitter jag här. Jag är otränad. Nöjd, men ändå inte liksom. Jag vet ju att när jag väl kommer igång mår jag bra. Då är det kul. Men nu har jag torkat kräk. Torkat en son i pannan och tröstat med mjuka ord. Känner mig lite illamående men är det skam, psykologiskt eller sjukdom?