Kväll i mitt kök

Kväll i mitt kök och jag har barhäng framför datorn, sippar på ett glas rödvin och äter lite camembert.

Bra så!

Det är måndag och jag kände "varför inte" liksom. En hel vecka ligger framför oss så jag passar på och går ut hårt. Gör det bästa av den här måndagen och hoppas att det blir en strålande vecka.

Och så ljusen.

Nu när jag slutligen har förlikat mig med hösten går jag "all in" på ljusfronten. Jag tänder ljus både här och där. Det är stearinljus, värmeljus och så doftljusen.

Doftljusen minsann.

Min nya favorit är från Voluspa och heter "French Cade Lavender". Doftar helt underbart. Inte för mycket och inte för tungt. Bara alldeles... perfekt.

(Köpt HÄR)

Dagens skörd

Korgen fylld av kantareller, trattisar och svart trumpetsvamp. 

Jag och lillebror tog en vända på tomten (ja faktiskt på tomten... den är rätt stor och innehåller en del skog) och fick på mindre än en timme med oss en hel korg fylld till bredden med skogens delikatesser.

Vilken underbar höstdag. Och som jag tycker om att vanka omkring i skogen bland dofter av mossa och blöta löv. Just doften av höst är ju helt underbar och får mig att må så bra.

Vi har varit själva i eftermiddag och under kvällen jag och Lilleman. Efter skogsrundan tog jag rätt på svampen vid sidan av levande ljus, skön musik och en nöjd pojke som lekte med bilar vid mina fötter. Faktiskt precis så som en höstsöndag ska spenderas.

En del av trattisarna blev till kantarelltoast som jag just i detta nu avnjuter tillsammans med ett glas gott rödvin. Resten har jag förvällt och ska frysa in. Trumpetsvampen ligger på tork. Jag är inte jättehaj på svart trumpetsvamp men brukar torka och ha i grytor och sånt. Blir en piffig krydda. Någon av er där ute som har bra tips på vad man annars gör med trumpetsvampen?

Heja hösten - som idag är du som bäst!

När man vet att hösten är här för att stanna

Jaha, så var vi där igen. 

Vid den tiden på året när den fyrbenta medlemmen av vår familj väljer att sätta sig i fönstret och betrakta världen på behörigt avstånd. Ett avstånd där en glasruta skiljer det som är ute från det som är inne och gör att man inte behöver bli blöt och kall om tassarna.

Vi har alltså kommit dit nu och jag konstaterar att hösten faktiskt är här. På riktigt nu!

Och så äter hon. 

Som om jordens undergång är nära och den som inte ätit upp sig inte kommer att överleva en sträng vargavinter.

Men å andra sidan. Det är nog vad jag också skulle göra om jag hade möjligheten.

Sätta mig tryggt och varmt inomhus och äta mig igenom vintern.

Det skulle nog egentligen inte vara så dumt alls.

Men höst är det och även om jag har svårt att verkligen förstå det får jag förlika mig med tanken, släppa varma sommarkvällar och bad i sjön och istället fokusera på tända ljus, filtar och comfort food.

Jo, hösten är helt ok om man gör den till vad den är.

Höst.

I morgondimman

Vi fortsätter att njuta av de varma helgmornarna.

Att kunna öppna dörren och barfota tassa ut på den nattfuktiga altanen är ren lycka.

Snart är dessa dagar blott minnen, men än så länge passar vi på att ta vara på dagarna som bjuds.

Och medan jag strosar runt i trädgården och inspekterar mina fruktträd som lyser tomma efter det att älgen varit här och mumsat tar lilleman fram traktorn som just för dagen är en lastbil och kör målmedvetet fram och tillbaka över plankorna.

Solen står lågt och är så mycket svagare än vad den var för något som bara känns som en liten stund sedan och fåglarna är mycket tystare än de var i våras, men vi fångar den här morgonen för vi vet ju inte när en sådan är morgon kommer tillbaka igen.

Sommarens sista

''

Sommaren sista ros blommar så vackert uppe vid lekstugan.

Solen värmer fortfarande fantastiskt och även om det känns på morgonen att hösten är här är dagarna just nu fyllda av solsken och värme. Vi har en Indiansommar helt enkelt.

Jag badar fortfarande.

Mitt morgondopp är gudomligt underbart, nästan ännu bättre nu än mitt i sommarvärmen för det där lugnet som är där nere vid bryggan på morgonen, när sjön ligger blank som en spegel och dimman knappt har lättat, det lugnet ger så mycket frid.

Ikväll ska jag iväg in till stan och äta middag. Lyxigt med lite storstadspuls som kontrast till spegelblankt vatten och daggfuktig mossa.

Kräftor igen

Vi tog en till kräftskiva nu i helgen. 

Fast även om vädret varit fint och för säsongen ovanligt varmt ute är kvällarna rätt kalla och jag valde att duka inomhus. Jag tycker inte alls om att frysa förstår ni.

Vi har haft vänner från Danmark här hela weekenden och en svensk äkta kräftskiva stod på önskelistan så jo, det var bara att duka upp till fest.

Och utöver detta festliga inslag har helgen förflutit lugnt och skönt.

Det har varit de vanliga helgaktiviteterna med stall och hästar och det där med att bara ta det lugnt. Ja och så har jag givetvis gjort min plikt som medborgare i detta fina land vi bor i och gått till vallokalen med min röst.

Nu ligger mina små nybadade trollungar och sover i sina sängar, söndagskvällens tunga trötthet kommer krypande och jag ska koka mig en kopp thé och sjunka djupt ner i soffan innan sängen väntar.

En perfekt helg

Ja helgen var skön. 

Helt fantastiskt skön bör jag tillägga och det kändes nog som om vi försökte krama ut det där sista ur sommarvärmen som så tacksamt dröjer sig kvar.

Barfota har jag tassat ner för stigen till sjön på morgonen för att doppa mig i det numera ganska så "friska" vattnet. Jag älskar den där känslan ett morgondopp ger, speciellt nu när man liksom vet att man lever på "lånad" tid om ni förstår vad jag menar.

Jag har känt stigen under mina barfota fötter och förankrat mig själv och tvingat mig själv att vara i det fantastiska "nuet" - långt bort från excelark och triljarder av möten.

Behövde jag det?

Om jag gjorde.

Jag har lyssnat till skogens alla ljud. Fiskarna som plaskar i vattnet. Fågelkompisarna som flyger från träd till träd och jag har observerat trollsländorna cirkla runt och landa nära mig som för att bara stanna till och säga hej. 

Jag har slumrat i solen och återfått de solkyssta kinderna som senaste veckorna så lätt suddade ut.

Och så har jag bara varit.

Med de som jag håller av allra mest.

Deras skratt har fyllt mig med värme och jag har hållit deras små mjuka händer i mina och insupit all den kärlek som så villkorslöst strömmar genom deras små kroppar och hittar vägen ända in till mitt hjärta.

Ja helgen var skön.

Det var en alldeles perfekt helg, och precis det jag behövde för att återvända till det som är jag.

Att minnas

Är det fel att säga att det är åldern?

Jag minns, och jag kan inte minnas att minnena någonsin kommit så ofta som det gör nu.

Jag minns de där dagarna, de som har lagt sig nära hjärtat. 

En doft får mig att minnas den där händelsen jag inte tänkt på på ett halvt liv. 

Varför kommer det till mig nu?

Jag var liten. Och jag var lycklig. Doften i det knarrande huset och gullvivorna i slänten. Hur vi var ett och det daggvåta gräset. Fåglar i Linden och jag barfota på gruset.

Hur tiden gick sakta och hur åren kröp fram. Och jag hade dig. Du var alltid hos mig.

Är det därför det kommer tillbaka? Du ska alltid vara hos mig!

Du kan väl alltid vara här för mig?

Så mycket kärlek

Mitt lilla äppelträd som ska växa sig stort och starkt. Efter lite experthjälp (jag har haft en trädgårdsdesigner här) har jag tagit bort gräset en kvadratmeter runt stammen på mina små träd som jag planterade förra året. Det ska ge bättre näringsupptagning, gräset tar tydligen mycket näring och dessutom kommer det ju att bli så snyggt när trädet fått växa till sig lite och jag har planterat de där marktäckarna som planerats in i den där jordplätten. Det gäller bara att hitta rätt sort och jag får nog ta en tur till Zetas och botanisera. De ska ju dessutom ta in sånt som de inte redan har så det låter som en bra plan.

Hörrni!

Från djupet av mitt hjärta - T.A.C.K.!

Jag visste att ni fanns där, och jag visste att ni förstår. När jag någon timme efter gårdagens inlägg såg alla kommentarer som strömmade in med fina ord tårades mina ögon och jag kände en sådan enorm värme från er, och en enorm tacksamhet att få höra så fina ord som tröst och support. 

Livet går upp och ner, det vet vi, men för mig var det viktigt att få berätta varför jag kanske inte riktigt har varit som vanligt. Och tro det eller ej, idag och även igår har varit mycket bättre. Gårdagen spenderade jag på yngste sonens dagis där jag gjorde min "arbetsdag" i vårt föräldrakooperativ. I en barngrupp är det svårt att tänka på annat än nuet och jag kände för varje sekund som jag var där och fick tillbringa dagen med O hur själen sakta läkte ihop från det där värsta såret jag burit på. Idag har jag kunnat sitta i eftermiddagssolen och heja när dottern tränade fotboll och ytterligare lite av stressen har fallit bort.

Det går upp och det går ner, det vet vi - ibland mycket upp och ibland mycket ner. Jag tror det är bra att vara medveten om detta och som nu kunna njuta av de härliga stunderna som GER energi, för den basen behövs när omgivningen bara TAR och orken inte riktigt finns.

Men ni finns, och jag tackar allra ödmjukast för era värmande ord. 

De hjälper mer än ni tror.

Ett jag som inte är jag

Första September och hösten är här nu - officiellt. 

Jag känner hur solen faktiskt har blivit svagare och när jag går ut på min terrass orkar den inte hela vägen upp över trädtopparna där den brukade lysa så starkt för något som känns som ett andetag sedan. Vindarna känns kallare och det mörka vattnet där nere vid bryggan känns inte alls längre lika lockande.

På matbordet står en avbruten blomma som jag hoppas kunna rädda med lite kärlek och vatten och sedan kunna plantera i en kruka och övervintra till dess att vårens strålar börjar lysa igen.

Som den blomman känner jag mig just nu, lite avbruten och vissen, men som med lite kärlek kommer att övervintra och förhoppningsvis snart att åter blomma upp.

Ni har märkt det, ni har sett det ett tag, och ni har skrivit det till mig. Jag är trött, jag är sliten och ibland känns hela världen upp och ner. Jag har varit frånvarande och som någon av er skrev, inte så glad och det ligger en sanning i det och det är därför jag nu berättar för er. 

Den här bloggen ska ju vara glädje. Den ska vara harmoni och de fina små stunderna i livet. Det är nog därför det har känts så svårt att skriva, för jag kan inte ljuga. Ni ser igenom, det har ni alltid gjort.

Och jag vet ju att ni vill ha de där guldkanterna, och jag vill inte göra er besvikna, men någonstans måste mitt liv få speglas, precis som det faktiskt är, just här och just nu.

Och jag vet att ni förstår. 

Det handlar om balans, och just nu finns den inte här. Det handlar inte om att jobba hundra procent eller inte, men det handlar om HUR och det handlar om de där ytterligare procenten, stressen och oförmågan att koppla av och hur för mycket sätter hela tillvaron i rubbning och går ut över mig som person och min familj. Det finns även andra sidor, sidor som kanske är för privata att skriva om här, men som handlar om sjukdom och hopp, om livet och om rädsla. Den sidan är svårare att tackla för det ödet vilar inte i mina händer utan är en berg och dalbana där jag är fastlåst och inte önskar annat än att kliva av.

Så nu vet ni. 

Nej, jag kanske inte längre är så glad, men jag väljer att dela det med er och försöker att hitta tillbaka till balansen och styrkan som är allt det som är jag - på riktigt.