Min crème de la crème

Jag tror att jag har nämnt det förut. Jag har en väldigt väldigt torr hy. Så torr att jag nästan tror att den ska spricka under vinterhalvåret. Med detta i åtanke har jag letat land och rike runt efter den ultimata ansiktscrèmen. Jag kan nog med gott samvete säga att jag har provat nästan allt. Jo, nästan.

Den ena dyrare än den andra. Och visst har vissa varit bra, ett tag... och vissa har varit så dyra så det liksom har känts mer lönsamt att vara som sandpapper i huden men ha råd att ge barnen mat i varje fall. Någonstans måste ju förnuftet få råda.

Varför jag aldrig har prövat Kiehls produkter kan jag faktiskt inte svara på. Jag vet ju att det är många som talar så gott om dem. Men på nåt sätt har jag inte kommit till den avdelningen. Det var stopp någon annanstans helt enkelt. 

Men så på sista tiden har märket smygit sig på mig. Som ett kattdjur har det legat där och vakat och bevakat för att sen kasta sig fram och fånga mig med sina långa klor. Först i form av en hel påse prover som en glad dam på Arlanda stoppade på mig i vintras. Inte långt efter det dök crèmen upp i förra månadens Glossybox. Och den sista knuffen fick jag nu nyligen i Paris, när regnet helt plötsligt började ösa ner och närmaste skyddet fanns hos en liten butik i Marais kvarteren med namnet KIEHL's ovanför dörren.

Jag svalde betet med hull och hår.

Och resten är historia som man brukar säga.