måndag 1 september 2014

Ett jag som inte är jag


Första September och hösten är här nu - officiellt. 
Jag känner hur solen faktiskt har blivit svagare och när jag går ut på min terrass orkar den inte hela vägen upp över trädtopparna där den brukade lysa så starkt för något som känns som ett andetag sedan. Vindarna känns kallare och det mörka vattnet där nere vid bryggan känns inte alls längre lika lockande.

På matbordet står en avbruten blomma som jag hoppas kunna rädda med lite kärlek och vatten och sedan kunna plantera i en kruka och övervintra till dess att vårens strålar börjar lysa igen.
Som den blomman känner jag mig just nu, lite avbruten och vissen, men som med lite kärlek kommer att övervintra och förhoppningsvis snart att åter blomma upp.

Ni har märkt det, ni har sett det ett tag, och ni har skrivit det till mig. Jag är trött, jag är sliten och ibland känns hela världen upp och ner. Jag har varit frånvarande och som någon av er skrev, inte så glad och det ligger en sanning i det och det är därför jag nu berättar för er. 
Den här bloggen ska ju vara glädje. Den ska vara harmoni och de fina små stunderna i livet. Det är nog därför det har känts så svårt att skriva, för jag kan inte ljuga. Ni ser igenom, det har ni alltid gjort.
Och jag vet ju att ni vill ha de där guldkanterna, och jag vill inte göra er besvikna, men någonstans måste mitt liv få speglas, precis som det faktiskt är, just här och just nu.
Och jag vet att ni förstår. 

Det handlar om balans, och just nu finns den inte här. Det handlar inte om att jobba hundra procent eller inte, men det handlar om HUR och det handlar om de där ytterligare procenten, stressen och oförmågan att koppla av och hur för mycket sätter hela tillvaron i rubbning och går ut över mig som person och min familj. Det finns även andra sidor, sidor som kanske är för privata att skriva om här, men som handlar om sjukdom och hopp, om livet och om rädsla. Den sidan är svårare att tackla för det ödet vilar inte i mina händer utan är en berg och dalbana där jag är fastlåst och inte önskar annat än att kliva av.

Så nu vet ni. 
Nej, jag kanske inte längre är så glad, men jag väljer att dela det med er och försöker att hitta tillbaka till balansen och styrkan som är allt det som är jag - på riktigt.


16 kommentarer:

Weronica - Living by W/Days and Weekends sa...

Starka ord. Ta hand om dig!

Ekenäsliv sa...

Heeeej!
Det var starkt skrivet. Jag har ju förstått att livet blir till en galen karusell för dig. Att det snurrar på alldeles för fort. Att det händer saker som du inte råder över, som du inte kan styra eller kanske inte vet hur du ska hantera.
Livet är onekligen en berg- och dalbana. Vi ska ta oss igenom svårigheter och motgångar för att sedan möta glädje och hopp igen.
Ibland måste man få vara lite vissen, växla ner och ladda om.
Så va rädd om dig, så kan vi väl försöka peppa så gott vi kan. Vi som läser och som följer dig.
Varma kramar Anna

PIAZZAN sa...

åh hoppas du har ett fint nätverk omkring dig som kan hjälpa och stötta och ibland är det inte fel att ta hjälp av någon profesionell som kan hjälpa till så man kan börja tänka på andra sätt, när det där yttre skalet är borta och man är verkligen hur skör som helst .......varma stora kramar till dig ! / Pernilla

Titti08 sa...

Fint skrivet....livet är inte lätt....ibland svårt och "hopplöst"...har varit där mer än en gång.... man/jag går vidare och får leva med en del som inte är så kul.
Var så kul att ta del av er underbara resa till Mauritius.
Jag brukar titta på bilder från mitt älskade Thailand och drömma mig åter.
Kram Titti

Sahra sa...

Kram finaste du. Det blir bättre sen. Som husgudarna BKO så träffande sjunger

På Selmas gata sa...

Jag läser många bloggar, och visst älskar jag att få läsa om flärd och glitter och guldkanter som du skriver, men det allra mest intressanta med bloggvärlden är ju att få läsa om det som är människan bakom bloggen.

Kanske blir det ibland lätt lite för mycket yta i vissa delar av bloggosfären? Vi visar hellre en ny snygg möbel än att skriva om att vi egentligen inte orkar gå upp på morgonen... Men jag är övertygad om att det också finns fullt med kärlek i den här världen, och jag vill skicka dig så mycket värme som jag kan! Kram/tanja

Lena sa...

Men åååhhh hjärtat! Skulle vilja krama dig nu! Fint att du delar med dig. Hoppas livet snart känns mer balanserat och harmoniskt snart!

Stor varm kram Lena

Gunilla sa...

Här och nu. En dag i taget

llilla u sa...

KRAM.
Ibland är det bara så … och det får vara så.
Man behöver inte alltid vara på topp.
Man får vara ledsen och svag. Och känna att man inte räcker till.

KRAM.

IngelaMolly sa...

Skickar all min kärlek till dig. Jag vet hur det känns att befinna sig på botten. Jag anade något sådant eftersom du blev så berörd av Pia i lördags. Det blev ju jag med..ja, vem blev inte det förresten?
Ta hand om dig!
Kram Ingela

Välkommen Hem! sa...

Sötaste rara Jannike!
Blev så oerhört glad idag när du skrev hos mig, nu när jag hittat tillbaka med bloggen och allt... och så gav du mig så härliga, värmande ord! Tack!
Jag förstår dig så. Läser och förstår lite mellan raderna och mitt råd till dig är att du sätter dig ner och funderar över vad du prioriterar. Vad som får dig att må bra, vara glad. Sen får man helt enkelt omvärdera. Tänka på sig själv, lägga "superwoman"-manteln åt sidan.
Ibland måste det till drastiska och stora förändringar, som att byta jobb, flytta, byta vänner, och framför allt: säga nej! Tro mig, det går. Man måste bara vilja och våga. Jag har gjort en sån resa och idag mår jag bättre än nånsin. Familjen också.
Hoppas du förstår vad jag försöker att säga och jag hoppas vi får se den där sprudlande, glada, härliga, Jannike snart igen!
Stor, varm kram till dig, min vän!
Judita

Milla sa...

Hej, måste skriva några ord vilket jag inte gjort hos dig förr. Jag var ju med på eventet (våra vägar korsades nog inte) och jag blev också så berörd av framförallt Pia, mycket mer än jag ville låtsas om just då. Vågade liksom inte titta runt mig för att se reaktionerna. Jag tror vi många känner starkt för det hon berättade och fregment av det som vi känner igen i våra egna liv. Den där vanmakten liksom, att veta vilken ände man ska börja i. Vad kärlek är - att lyssna till sitt hjärta. Hur gör man liksom? Men också mest; man är inte ensammen om att känna så. Jag har själv börjat få rätsida på glädjen och att inte alltid känna oro för en massa saker i livet som varit tufft under lång tid. Det var en slags insikt som trillade över mig faktiskt då i lördags. Fantastiska utbyten som finns att få i denna bloggvärlden! Hoppas du hittar tillbaka så småningom, tänk på det där långa andrummet som Emma pratade om.... att lyssna på sig själv. kram Milla

Den där Victoria sa...

Varm kram till dig fina Jannike, jag håller med Milla i det hon skriver.

Ta hand om dig.

Kram Victoria

Hanna, Min väg mot en bättre löpare sa...

Fint skrivet. Ta hand om dig.

Kram

Maj sa...

Låter lite oroväckande det där "privata". Naturligtvis skriver de flesta av oss inte om sådant som sjukdomar, ev trassel i familjen osv Det är för svårt i detta forum. Ta en bloggpaus om det hjälper. Önskar dig all framgång med vad det än gäller /M

Helenas enkla vardag sa...

Nejmen usch har du hamnat i den karusellen och berg och dalbanan du med. Vad fint du beskriver hur det känns. Varför satt vi inte tillsammans så hade du kunnat lätta ditt hjärta till en som varit i karusellen över ett år nu. Karusellen går mycket saktare, men det är svårt att helt kliva av. Vårt samhälle är byggt för att karusellen ska gå fort, men vi människor är inte gjorda för att vara i det tempot. Mitt råd är att kliva av under en period. Lyssna till vad kroppen vill. Gå i skogen, var här och nu ta proffesionell hjälp och det viktigaste gör saker du mår bra av blandat med alla måsten. Hör gärna av dig, jag lyssnar med stort hjärta. Kram och var rädd om dig. Helena