Dagarna går och tiden flyter lätt ihop i mitt mammalediga liv. Vi går här hemma och vankar på dagarna, jag och lilleman. Pratar inte med så många mer än varandra och ser inte så många mer än varandra, och djuren förstås. Djuren ja, ett rikt djurliv kan vi stoltsera med här ute. Jag brukar säga till Andreas att det är som att sitta mitt i en tavla av Bruno Liljefors och så känns det när man sitter i vardagsrummet omgiven av alla fönster. Så mycket natur, och så nära naturen. Och allt är stilla, bara stilla. Inga bilar som låter eller människor som går förbi, ingenting förutom tystnad och stillhet. Ibland kommer rådjursfamiljen förbi, eller Herr Räv och varje dag får man uppleva alla talgoxar, talltitor, och hackspättar som kommer och äter vid fågelbordet. Och så Kurre, vår ekorre som också brukar besöka fåglarnas alldeles egna bord. Han klättrar upp där och sätter sig mitt i deras mat och äter. Länge sitter han där och man riktigt ser och hör hur irriterade fåglarna Knut, Rut och Tut är för att platsen nu är occuperad. Jo för lite rädda, det är de minsann.
Kurre brukar komma själv, och nu ser vi honom nästan varje dag, hoppande i något träd eller sittandes i fågelhuset. Men idag helt plötsligt när jag vaknade hörde jag något märkligt utanför fönstret och såg något fladdra förbi i ögonvrån. Det var vår lilla Kurre Ekorre det som sprang runt runt runt i tallen utanför, och han var inte själv, en liten ekorrflicka var det han lekte tafatt med. Och senare så var de ute vid matbordet båda två och for runt bland träden. Kan det kanske vara så att Kurre ekorre har gått och blivit kär? Jag fortsätter att sitta här i min tavla och observera, kanske får man se små ekorrbebisar om man har tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar