-Heej Jannike säger en glad röst. Det är Desirée!
Lite för snabbt säger jag Heeej jag också.
-Hur mår du? Säger Desirée.
- Bara bra. Och du då? Vid det här läget går min hjärna på högvarv. Jag inser nu att jag inte känner någon som heter Desirée. Har aldrig gjort.
-Vad lustigt, säger Desirée. Jag sitter i bilen och skulle ringa min syster, men hamnade av någon anledning hos dig.
-Eh, ja det var lustigt säger jag.
-När jag ändå har dig på tråden så vill jag passa på att säga att du är väldigt omtyckt säger Desirée.
-Vad trevligt säger jag!
-Ja, visst, säger Desirée.
Vid det här läget är jag helt på det klara med att den här personen nog tror att hon pratar med någon helt annan Jannike. Men, jag kommer mig liksom inte för att säga att jag nog inte är den hon tror. Så istället säger jag.
-Av vem?
Men herre gud. Av vem? Vad gör jag? Försöker jag sno åt mig lite beröm som egentligen tillhör någon annan.
-Av mig, säger Desirée. Av Amanda och Erik.
Nej. De känner jag inte heller. Jag är helt klart fel person. Jag är nyfiken på varför den här andra Jannike är så omtyckt av Desirée, Amanda och Erik. Men nu börjar jag bli lite nervös för att Desirée ska upptäcka att jag inte är den som hon tror. Att jag bara är en annan Jannike som så uppenbart vill få oförtjänad cred. Att hon ska tro att jag driver med henne. Jag måste ta mig ur detta nu innan min bluff uppdagas.
-Nej, men nu får du ta och ringa din syster.
-Ja, säger Desirée. Och jag får en känsla av att hon blir lite paff över att jag avslutar så abrupt.
-Hej då!
-Hej då! Säger Desirée.
Så Desirée, jag är ledsen för att jag oavsiktligt lurade dig. Jag är ännu mer ledsen om det är så att jag faktistk känner dig men min mammalediga hjärna helt har förträngt detta faktum. Eller sa du inte Desirée? Var du någon annan, någon jag faktiskt känner? Men i så fall. Vilka är Amanda och Erik. Och varför skulle de tycka om mig? Nej, det var nog en slump att du kom hit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar