Framtida minnen

Min favorit tingest just nu - hatten som skyddar huvudet från den starka solen. Detta var dock före dess att hatten blåste av huvudet tidigare idag när jag stod längst ut på den stora bryggan och jag var tvungen att dyka i efter den eftersom den började sjunka. Jag kan säga att status på hatten inte är lika nu som då... en mer tillskrynklad och tilltufsad upplaga blev det. Oklart om den kommer att duga som hatt eller om jag måste införskaffa mig en ny. 

Ja vad ska man säga. Dagen har flutit på och hatt incidenten är nog det mesta "action" jag har att avrapportera här ifrån vår söderhavsö. Livet går sin gilla gång och tiden står ganska stilla vilket ju är otroligt skönt.

Vi blir väldigt väl omhändertagna och lagrar minnen för mindre lustfyllda vinterdagar. Den banken är bra att fylla på och jag försöker verkligen att insupa den här kritvita stranden och de många, många vajande palmerna för att lägga där bak och kunna plocka fram när vinterstormarna ryter runt det röda huset i skogen. 

Vissa dagar är bättre än andra, visst är det så och vissa dagar behöver man minnas när snön ligger meterdjup och man undrar vad man egentligen gör på den breddgraden man befinner sig flest dagar om året.

Bland vajande palmer

En strandklädd jag på väg mot lunch efter dagens snorklingstur.

Hallå där hemma!

Vi fortsätter våra lata dagar här på ön. Hotelliv är ju onekligen väldigt skönt ibland och det är väldigt härligt att inte behöva tänka på något mer än när och vad man ska äta, om man ska bada eller inte, eller om man kanske ska skämma bort sig själv med en SPA behandling. Sådana trivialiteter består alltså livet av just nu och ja, jag behöver det så galet mycket att jag nog inte ens visste om det själv innan jag kom hit.

Förra sommaren var väldigt jobbig för mig, det är ingenting jag har skrivit om här på bloggen men vissa omständigheter gjorde att jag mådde otroligt dåligt och den här resan och den här sommaren får lite kompensera och väga upp det som hände då och hur jag mådde då. Den här sommaren har hela tiden varit till för att ta igen förlorad tid och för återhämtning. 

Så jag gör just det. Jag återhämtar mig, njuter av livet och att vara här och nu och leva livet, det liv som är mitt och som jag är så tacksam över att få ha i behåll.

Han som inte förekommer så ofta här på bloggen, men som hela tiden finns där "mellan raderna". Min klippa och livskamrat.

Kvällen och mörkret har nu sänkt sig över Mauritius och jag sitter här i sängen och bloggar medan resten av familjen sover som små stockar. Magen står i fyra hörn efter en utsökt middag och jag viftar snabbt bort tankar på kosthållning just nu. Det där får jag nog ta tag i när jag väl är hemma igen, den här resan var ju till för att njuta... visst!

Idag bokade jag in mig på SPA efter stranden. Jag tror nog att jag njöt av den mest fantastiska och bästa massagen jag någonsin fått, inte för att jag gör det så ofta, men några har jag ändå tagit i mitt liv och den här slår dem alla med hästlängder. Till råga på allt så var oljan massören använde helt underbar och dofterna som fortfarande förnims från min kropp är så ljuvliga att jag nog måste gå dit imorgon igen och fråga om oljan och om den går att köpa. Jag tror jag blivit besatt... av en doft.

Nu lockar min "nya" bok så jag säger Godnatt till er alla och skickar en doftande kram från vajande palmer och gyllene solnedgångar.

Ny dag nya äventyr

God morgon!

Ett snabbt inlägg och en hälsning från Paradiset.

Som ni har förstått så har vi det helt underbart och den enda smolken i bägaren skulle väl kunna vara lillebrors humör. My god, här kan vi snacka treårs trots!

Just nu ska det divideras, diskuteras och bråkas om precis allting, och ja då menar jag PRECIS allting. Herre jisses, det är inte alltid lätt att vara mamma, även om omständigheterna just nu med vajande palmer och turkost vatten är förmildrande, men maken till envis unge har jag nog aldrig stött på! När, när ska detta gå över???

Idag tar jag Storebror och åker utanför korallrevet och snorklar och sen flyter nog dagen mest på med salta bad och soldränkta stränder. Jo sämre kan man faktiskt ha det, det är i varje fall ett som är säkert, treårstrots eller ej.

Ile Maurice - Mauritius

Oh my God, vilket ställe vi är på!

Jag kan faktiskt varken med ord eller bilder beskriva detta paradis vi har hamnat mitt i, men visst är det nog ett paradis på jorden. 

Vi tog flyget över igår. Från La Réunion till Mauritius, en liten tripp på strax under timmen och lever nu hotelliv i några dagar. Mauritius är något som endast funnits i mina drömmar tidigare (Réunion visste jag inte ens fanns innan Oktober förra året) och vi bestämde oss rätt tidigt för att om vi ändå ska åka dit så ska vi göra det ordentligt. Det vill säga köra lyxspåret så långt det bara går.

Femstjärnigt hotell har vi bokat in oss på. Beläget precis vid stranden och nej det finns faktiskt ingenting att anmärka på, inte alls, jo det skulle vara priserna kanske men "thats the name of the game" om man åker hit antar jag.

Den stranden är kritvit, havet turkost och allt är precis så som en paradisstrand ska vara. Vi bor på ett hotell som heter Trou aux Biches Resort & Spa, beläget precis i strandlinjen och vi har en minisvit på strax över 90 kvadrat med ett stort eget rum till barnen, stora ytor, flera badrum och en utedusch, såklart utan insyn. 

På stranden finns supermycket aktiviteter att göra vilket är jättebra när man har barn och allt ingår i hotellbokningen. Man kan åka vattenskidor, segla minikatamaran, paddla kajaker, åka ut och snorkla och väldigt mycket mer så vi testar och roar oss med vattensporter så mycket vi bara orkar.

I morse när vi kom ner till stranden fick vi höra att det fanns delfiner precis utanför revet, vilket tydligen inte händer varje dag, och det lät ju ruskigt spännande och något man bara måste se. Vi fick tag på en båt ut och visst, där ute fanns de och det var så galet mäktigt att se att jag nästan blev tårögd första gången de på rad var uppe vid ytan och buktade sina blanka ryggar.

Vi fick snabbt på oss cyklop och snorkel och hoppade i mitt bland dem och den upplevelsen jag hade när jag snorklade bland ett tjugotal delfiner, stora som små hamnar nog bland toppen av upplevelser. Oj vilken känsla.

Där bakom palmerna ligger vårt lyxiga hotell.

Ja, vad ska man säga. Viket ställe och vilket äventyr som bara fortsätter och fortsätter. Jag är så glad att vi bestämde oss för att göra detta och att vi skulle göra det fullt ut, för de minnena vi skapar nu på Mauritus och på Réunion kommer nog att finnas kvar hos oss alla för alltid.

Sugarcane fields

Dessa sockerrör alltså.

Jag undrade först vad det var för vassliknande fält som upptog mer eller mindre all odlingsbar yta här där vi bor. Tänkte nog, är det verkligen en form av jättevass, och varför gör man inget av den här ytan? Ett tag var jag till och med inne på att det var bambu, för stammarna är så hårda och tjocka och väldigt lik bambun. Tänk vår svenska vass, fast femtio gånger tjockare.

Men jo, det är sockerrör. Fält efter fält sträcker sig dessa sockerrör och vajar i vinden precis som vassplymerna där hemma. 

Några män har i några dagar nu börjat att skörda. För hand! 

Mitt bland fälten står de och vinkar så glatt, med någon form av kort lielik skärare i handen när vi kör förbi. Jag blir nästan matt när jag tänker på vilket slit och vilket dagsarbete de gör... hur stora ytorna som ska skördas är... och hur lite de hinner på en dag.

Men de är lika glada, dag efter dag och ler med hela ansiktet så att de vita tänderna lyser bland de gröna sockerrören. Jag har i sann anda skaffat mig en hatt värdig en patron och patrullerar på dammiga vägar genom vajande plymer och med havets ständiga brusande i öronen.

Som sagt, landskapet varierar så enormt på denna lilla ö. Det är som om en hel värld får plats på inte mer än Gotlands yta.

Imorgon far vi vidare mot Mauritius för att leva hotelliv i fem dagar och jag undrar hur den ön kommer att te sig mot det som vi upplever här på La Réunion.

Fem dagar av ännu mera bad och härliga upplevelser, men sen är vi tillbaka här bland sockerrör och män med vita leenden och jag kan fortsätta att patrullera och förundras över hur annorlunda det ändå är här på andra sidan jorden.

God morgon Stora Blå

God morgon!

Detta är vad vi ser varje morgon när vi vaknar och när vi äter vår frukost. Sämre vy än Indiska Oceanens blåa färg kan man ju ha, eller hur?

 Det är alltså här vi bor. I ett hus på den lilla franska kolonin "La Réunion" mitt ute i Indiska Oceanen, mellan Mauritius och Madagaskar. Vi bor på den syd västra delen av ön, strax utanför en liten stad som heter Saint Pierre och vår utsikt över "Stora Blå" är etthundra åttio grader från just den här terrassen. Havet med sin färg och med sitt konstanta mullrande är ständigt närvarande och ack så mäktigt.

Vi har alltså ännu än gång (första gången var för två år sedan) gjort en "home exchange" som rätt och slätt betyder att vi bytt hus med familjen som bor här till vardags. De bor nu i ett litet rött hus i skogen vid en sjö i Nacka och hänförs av rådjur och Svenska Skärgården medan vi upplever makalösa äventyr här på andra sidan jorden.

 Pyjamasklädd lilla E som nu är bra igen efter öroninflammationen. Tusen tack för alla tips, ni är allt för rara. Vitlök hade jag ingen men sova med huvudet högt och alvedon hjälpte någolunda även om det blev en ond natt med mycket skrik och gråt. Jag tror att trumhinnan sprack den natten för dagen efter var bättre, fast då ersatt med feber och trötthet och vätska rinnande ut ur örat. Och nu ett par dagar senare är hon sitt gamla vilda jag igen. Ordningen återställt alltså.

God Morgon från oss här på andra sidan!

Hej från Djungeln

Igår gav vi oss iväg på vad vi trodde skulle bli ett litet nätt äventyr men som slutade i en hel dags färd i bil på de minsta och mest slingriga vägar man tänkas kan, åksjuka barn och en smärre chock när temperaturen kilometer efter kilometer sjönk och landade som lägst på 10 grader.

Hm... ja men vi var ändå överens om att det ändå var värt mödan för den storslagna natur och de landskap vi fick se var något som var så totalt olikt det vi är vana vid. 

Men vi tar det från början tycker jag, häng med om ni vill på en bildkavalkad..

Vi begav oss alltså upp i landet mot Vulkanen och de bergspass som i folkmun kallas "les cirques", de är tre till antalet och består av en himla massa berg som liksom bildar cirklar av berg med dalar i mitten och som sagt en helt otrolig natur. Vad som på kartan var ett par mil och som vi lätt trodde vi skulle köra tog som sagt en smärre evighet och vägen var allt annat än rak. 

Vi lämnade det dundrande blå havet och alla fält med sockerrör och åkte upp bland byar och såg naturen och landskapet ändras allt eftersom vi körde. När vi kom upp var det som att köra på en platå till dess att molnen (som var nedanför oss nu) skingrades och havet igen, fast nu på andra sidan ön uppenbarade sig och fram till dess ett landskap som hämtat ur Sagan av ringen med bergstopp på bergstopp, raviner och dalar djupa som avgrunder.

Färden gick ner och sen vidare upp igen mot den regnskog hade fått berättat för oss var så fantastisk, Foret de Belouve. 

Och fantastisk var den. Fast ack så kallt. Vi som var sommarklädda i shorts och sandaler, klädda efter ö livet på den västra sidan av ön hade inga som helst aningar om att temperaturen skulle variera så mycket på en ö som ändå inte är större än Gotland. Men det gjorde den, och det var ren och skär tur att jag ändå hade lagt in varsin extratröja i bilen, bara utifall att..

Längst upp i skogen öppnade sig landskapet och vi stod på toppen av ett berg och blickade ut över den största av "les cirques" - Cirque de Salazie som med sin cirkel av bergstoppar inneslöt de grönaste dalar, vattenfall och med molnen som en krans upptill. Jag har aldrig sett något liknande men fick en känsla av Kina och att liknande vyer går att se just där. Kanske har jag helt fel, det spelar ingen roll det var häftigt att se och tyvärr gjorde molnen som flockade sig kring topparna att det inte gick att återskapa upplevelsen med hjälp av en kamera.. verkligheten överträffar ändå allt.

Så när vi varit där uppe, vandrat en stund i djungeln och rastat av tre par små rastlösa barnben var det dags att ta samma krokiga och brokiga väg tillbaka. Ner genom dalar och upp genom bergspass ända till dess att landskapet åter igen började skifta, fälten av sockerrör började dyka upp och temperaturen börja stiga till den normalt varma temperaturen på öns västra sida.

En lång och krävande dag men inte något jag skulle vilja vara utan och något jag är glad att vi gjorde och att vi nu har gjort.

Another sunny day

Jag har hört att ni har värmebölja i Sverige, och det var ju på tiden, men jag lovar att absolut ingenting slår våra äventyr här på La Réunion. 

Idag besökte vi ytterligare en ny strand, L'hermitage les Bains, en vit sandstrand som sträckte sig nästan till oändligheten. En lagun omgiven av rev långt bort vilka bröt vågorna och gjorde den stora lagunen till en trygg plats att bada på. Vi snorklade och snorklade och om det var häftigt igår var det nog ännu häftigare idag att snorkla runt bland korallerna och få vara en del av det stora blå och alla färgglada och vackra fiskar.

Det var lite mer folk på den här stranden än vad vi upplevde på de två tidigare och det kan jag lätt förstå för den var otroligt barnvänlig och rolig med allt som gick att titta på sett från ett cyklopperspektiv. 

Imorgon lovar väderprognosen ett ostadigt väder som här och nu inte lockar till bad. Ön har ju så otroligt mycket mer att uppleva än stränder så vi försöker hitta på någon form av utflykt som ska tilltala miniklubben lika mycket som vi vuxna... En aktiv vulkan finns här i närheten och en skog som enligt sägen ska se ut som den i Jurassic Parc - minus dinosaurierna, det finns vattenfall och naturliga bassänger så jag tror nog att vi ska kunna aktivera oss även "off beach" imorgon, vi ska bara enas om lämplig aktivitet först, och det är ju som bekant inte helt enkelt med fem starka viljor.

I vågornas brus

Vi fortsätter att utforska stränderna här på La Réunion. Det verkar liksom dumt att inte göra det när det nu finns så många fantastiska ställen.

Stranden vi var på idag ligger väldigt nära huset och heter "Grand Anse" och omges med massor av stora palmer fulla med kokosnötter vajande uppe i toppen. Själva stranden är vacker men inte så badvänlig då stora vågor dundrar in, men naturen är fiffig och har gjort en egen bassäng, liksom en stor inhägnad av stora svarta stenblock. Däri var vattnet lugnt och vi snorklade och såg en himla massa färgglada fiskar. Det är som att simma i ett akvarium, fast bättre sa stora E efter att ha lärt sig hur en snorkel funkar.

Otroligt vacker strand!

Och nu har mörkret åter igen sänkt sig över ön och jag sitter här med en liten tjej som olyckligt nog har fått öroninflammation. Aj, aj stackars liten, det måste nog bli en tur förbi apoteket imorgon och förmodligen inga fler dopp med huvudet under vattnet än på ett tag. 

Jag har en känsla av att det blir en lååång natt det här och jag hoppas att det går över väldigt snart. Vad gör man egentligen med barn och öroninflammation. Har googlat lite och och det står mest att man ska låta det gå över av sig själv. Vad har ni för erfarenheter?

Jag hoppas att det gör just det, går över av sig själv och det väldigt snart!

Framme i Paradiset

Strandpromenaden i Saint Gilles les Bains

 Så var vi då äntligen här. 

Efter en resa som tog rätt och slätt precis ett dygn, från dörr till dörr kom vi igår eftermiddag fram till huset på La Reunion. Uppe på ett berg, ovan för havet mitt bland bambusnår och med en vidunderlig utsikt över den blå Indiska Oceanen. Det är så vackert och spektakulärt att man nästan tappar andan och nästan så att man efter ett dygn här blivit hemmablind och inte ser allt det vackra för.... tja det vackra.

Idag begav vi oss ner till en härlig strand i Saint Gilles les Bains och vi fick en härlig dag där vi snorklat, badat och bara värmt våra bleka kroppar i den starka solen.

Det är vinter här, tro det eller ej. För oss är det ju högsommarvärme, men vinterns avtryck gör att det nästan inte är något folk på stränderna ja och så mörkret. För jisses, även om allt är helt underbart så är vi strax under ekvatorn och solen går ner tidigt och redan strax efter sex på kvällen är det becksvart, och då menar jag becksvart. Det är nästan så det gör ont i kroppen som är så trött på mörker, men allt det härliga väger ändå upp de mörka kvällarna, för de är ju ändå varma och inte på något vis alls jämförbara med de svenska vinterkvällarna. Man kan med all rätt säga att det är skillnad på vinter och vinter.

Även solens gång gör det tydligt att vi är någonstans långt, långt bort. Någonstans där allt är lite upp och ner. För solen. Den följer liksom inte det mönster man är så van vid. Det där med "medsols'' funkar liksom inte här. Vi är som sagt på andra sidan ekvatorn så solen går vad som är för oss baklänges. Helt förvirrande innan jag insåg och pusselbitarna trillade ner.

Så efter ett dygn här har vi återhämtat oss från den jobbiga flygresan. Vi har sovit en god natt och återfått lite av den energi vi förlorade någonstans där uppe i luften ovanför Afrika. Och vi har tre fantastiska veckor framför oss. Tre veckor med så mycket spännande att upptäcka att man nästan blir vimmelkantig av att tänka på det.

Och visst är det häftigt ändå.

Vi byter hus. Med några på andra sidan jorden. Några som just nu sitter i solen ute på vår altan och tycker att rådjuren och vår lugna lilla sjö är något av det häftigaste de upplevt, medan vi hänförs av en blå ocean, palmer, vita stränder och varningar om haj. 

Vilka olika liv man lever. 

Och så häftigt att bara kunna byta rätt av, om än så bara för några veckor en sommar som vi nog aldrig kommer att glömma.

Mot andra sidan jorden

Jaha, då var vi iväg och antagligen någonstans uppe i luften på väg mot den lilla inringade pricken här ovan. Vi hörs när vi är framme... typ imorgon..

Nu drar vi...

Packning pågår för fullt här hemma och jag anar att det inte blir många timmars sömn i natt (heller). Ah så mycket som man ska tänka på när fem personer åker bort i tre veckor.

För imorgon åker vi. Vi åker på vår äventyrsresa och kommer att bo på ön La Réunion och grannön Mauritius under tre förhoppningsvis underbara veckor. 

Och ja, ni får följa med. Jag vet att det varit under all kritik dåligt med uppdateringar här men jag har helt enkelt inte mäktat med. Jobbet har nästan tagit knäcken av mig men nu äntligen är semestern här och tidigare idag gick jag ifrån jobbet för att inte komma tillbaka på fem veckor. Hm... jag undrar i mitt stilla sinne hur lång tid det kommer ta att stressa ner... för shit vilket race jag kört nu ända in i det sista.

Men som sagt. Semestern är här och jag ska ta mina älskade och vi ska göra vårt livs äventyr tillsammans.

Nu börjar det...