Att äntligen ha fått ett rum

Jo i helgen blev det ju äntligen färdigt. Det där rummet!

Eller, nja färdigt kanske det inte blev, men åtminstone så pass färdigt att det gick att flytta in i det även om de där "detaljerna" som sänglampa och lite textiler saknas. Men det kommer!

Och ingen blev gladare än han som fick rummet. Att äntligen få ha ett eget rum. Ett rum där man själv bestämmer (nja) och som man känner är ens eget.

Den ordningsamme lille människan städar och håller efter sitt lilla rum så ordentligt. Ingenting får ligga i oordning när det är dags att gå att lägga sig. Allt stoppas tillbaka ner i lådorna, och jag måste faktiskt säga att det var ett genidrag att köpa en så stor byrå, för nu finns en låda för bilar, en för pyssel, och så vidare. Inga saker framme, allt undanplockat och fint, precis som han vill ha det min lille man.

Men jag har en liten hemlighet! 

För varje kväll när han ligger där i sitt rum och sover och det blir dax för mig själv att gå till sängs.
Då hämtar jag honom.

Jag skyller på rullgardinen som inte kommit på plats. Att ljuset kommer att väcka honom alldeles för tidigt för hans eget bästa och att han nog sover bättre där det är mörkt.

Men egentligen... djupt där inne är det nog för mitt eget bästa. Mitt eget egoistiska mammahjärta som inte klarar av en natt med honom för långt bort.