Saknad

Tredje dagen och tredje kvällen utan min familj. Det som från början kändes ganska skönt och som någon slags frihet har mer och mer bytts ut mot motsatta känslor. Saknaden gör sig ständigt påmind och mitt hjärta värker mer och mer för varje sekund som jag nu är ifrån dem.

Vi är nu bara två här hemma. Jag och och katten. Vi håller oss nära varandra, går runt och skrotar och pratar med varandra lite extra mycket i brist på annat sällskap. Hon känner precis som jag, att huset inte är som det brukar. Lugnt ja visst, men tråkigt. 

Alla gånger!

Den här känslan av melankoli och enorm längtan ska jag lägga på minnet. Den kan vara bra att kunna plocka fram när kaoset återigen gör entré och man längtar efter en sekund att andas. Då ska jag minnas att det är där i stoj och stök med små kladdiga barnhänder som hänger runt min hals, med små yviga huvuden som ligger i mitt knä och med små tindrande ögon som jag hör hemma. Det är där jag har min plats.

I brist på annat pyntar jag mitt hem med lavendel. Bryter små kvistar och placerar på väl utvalda ställen för att de ska sprida sin ljuva doft.

Och så längtar jag lite till och känner värmen sprida sig upp i bröstet när jag tänker på att det faktiskt är imorgon som de kommer hem igen.