Vi är ju som bäst mitt uppe i dagis inskolningen för älskade lilla minstingen Oskar. Tyvärr har vi inte medvind i seglen och motgång på motgång möter oss. Igår blev storasyster hemskickad med "dålig mage" vilket också innebär att ingen av dem är välkommen tillbaka på 48 timmar, minst.
Tre dagars inskolning den här veckan är inte optimalt för en liten en som verkligen inte vill lämna föräldrarnas trygga famn. Jag hade det på känn, att det skulle bli tufft. Och hur kan det inte vara det när en liten parvel gråter och skriker över att bli lämnad. I hans lilla värld är detta just nu det värsta man kan råka ut för.
Jag är väldigt glad att det inte är jag som sköter inskolningen nu i början, jag hade nog gråtit stora lilleskutt tårar tillsammans med mitt barn.
Men det värker i mammahjärtat. Det gör det!
Kära vän, din lille kommer att ha det så bra på sitt dagis, jag lovar dig. Kompisar, lekar, pedagoger, fin utegård, leksaker och utveckling. Och efter det, den trygga mammafamnen igen. Jag arbetar själv på förskola och barnen har det toppen hos oss. Men visst, som förälder tär det lite på hjärtat att lämna bort sina barn. Men det måste vara en del av livet. Kram till dig!
SvaraRaderaUsch ja, jag minns så väl hur det var när min stora skulle skolas in. Han var 1,5 år och grät hela tiden när han skulle lämnas. Och jag grät hela vägen till jobbet. Säkert i en månad... FY! Det vill jag inte göra om. De andra två gick mycket bättre, men de var äldre när de skulle skolas in. Jag var nämligen hemma mycket längre då. Men hur som helst så blir det ju bättre. :)
SvaraRaderaKrya på er!
Kramar Kicki
Usch, jag minns hur det var. Stora krokodiltårar på sonen och även på mamman i bilen på väg till jobbet. Men det går över, som tur är..kram
SvaraRaderaMen lille prinsen =(
SvaraRaderaOch stackars lilla mamma oxå =)
Ja det där med inskolning är inte alltid så lätt,ska gudarna veta.
Och stackars lilla E hoppas hon slipper kräkas i allafall och att ni andra klarar er.
Och jag är tacksam för all hjälp jag kan få när det kommer till datorer hihi =)
Hoppa satt du har det skönt i soffan.
Kram Thess
Fy! Det gör ont i mitt hjärta också.
SvaraRaderaKram Lena
Åh jag vet. Har skolat in två, gråtit floder och hoppas innerligt att jag ska slippa skola in den siste.
SvaraRaderaDet blir bättre. Det är säkert. Men det gör det inte mindre jobbigt just nu. Kram!
Åhh förstår att det känns i hjärtat...Kram
SvaraRaderaÅhhh inte kul : ( kram en mamma och förskollärare i Hjo Sofia
SvaraRaderaÅhh, låter superjobbigt. Styrkekramar!
SvaraRadera/Heléne
Å lille vännen....men snart lättar det sen kommer det att gå bra;) Dagis är så roligt för dem när de kommer på det sen:)
SvaraRaderaKramar till dig
Adela
Det gör ont i mormorshjärtat också och är glad över att ni inte behövde lämnas vid så tidig ålder. Det blev nog så traumatiskt senare om du minns.men sen flyttade vi ju ut på landet och allt blev bra.
SvaraRaderaUsch, det låter inget vidare alls =/ Hoppas det blir bättre snart, till slut kommer han säkert att längta till dagis. Stor kram!
SvaraRaderaFörstår precis! Det känns! Men det blir bra till slut!
SvaraRaderaHa en fin fredag!
Kram Jenny
Så klart att det värker i mammahjärtat! :) Men snart kommer han upptäcka att dagis är ett roligt ställe och känna tryggheten där också! Hoppas ni kryar på er!
SvaraRaderaKram!
plutten.
SvaraRaderashiiiit vad det där är jobbigt alltså.
nu har jag aldrig behövt lämna mina barn när d evarit speciellt små. men min stora kille (som nu älskar skolan) grät en skvätt VARJE dag då han gick på dagis, vid lämning. då undrar man ju vad man håller på med alltså.
och näe. mag-dåligheter vill man inte veta av. inte alls. faktiskt.
krya på er och skickar all medvid jag kan inför nästa vecka. nya tag.
men först en HÄRLIG helg. u
Ja fy det är ingen rolig tid alls det där! Det blir bättre även om det är en klen tröst nu. Kraaaam! Nilla
SvaraRaderaUscha förstår precis hur jobbigt det kan vara! Men du ska se att det blir bättre efter en tid ♥
SvaraRaderaFörstår dig precis, det värker i hjärtat.
SvaraRaderaKrya på er. Kram!
Uui ja, inskolning! Hemskt. Jag brukade ställa mig bakom knuten på dagis, gråta en skätt (läs: fulgrina!) och sedan se på när en fröken trösta förtvivlad liten E.. Och hon var ändå två år. Hua, vad jobbigt!
SvaraRaderaAll styrka till er inför kommande vecka. Kram