Superwoman?

Ibland, när jag tycker att jag inte riktigt räcker till. Som igår till exempel. När man känner att man ligger ett steg bakom och inte är sådär bra på alla kanter samtidigt, så som man vill vara. Så som man matas med bilder om att man SKA vara som kvinna. Bra på alla nivåer helt enkelt. En superwoman!!

Då, då tänker jag på vad jag faktiskt gör egentligen. Hur mycket jag faktiskt åstadkommer. Även om jag inte lyckas hålla upp alla flanker samtidigt, så är det bra mycket ändå. Jag har ett mycket krävande heltidsjobb (skriver dock inte om jobbet här på bloggen), har gjort karriär får man väl lov att säga. Jag har TRE barn, varav den minsta faktiskt bara är ett år. Jag har ett hem som faktiskt enligt mig själv är rätt fint. Jag träffar mina vänner (kanske inte så ofta, men jag gör det i varje fall). Jag bloggar och jag fotograferar. Jag tar mig tid till läxläsning ompyssling och mys med mina barn. Jag föröker att ge dem 100% på helgerna. Jag tar dem med på äventyr. Jag bakar (ibland) och lagar mat, jag handlar och gör allt det där som alla föräldrar gör, inget märkvärdigt med det. Jag har en man som hjälper till 100%, det har jag, och det är jag väldigt tacksam över. Men ändå, när jag tänker på allt jag gör och hur jag får maskineriet att snurra och gå runt, då blir jag nästan lite stolt. Strunt samma då att man ibland får försaka något här och där. Att man inte alltid ligger längst fram i ledet.
Jag är ju Superwoman!